Jag har försökt blogga från och till i flera omvarv nu. Men det slutar alltid med att inläggen sparas som utkast, inte för att ämnet i fråga skulle vara dåligt, men min hjärna är så disträ och vandrar iväg på egna vägar så att få knutit ihop säcken känns mer eller mindre omöjligt.

Det finns många korta nyckelord som kunde förklara hur allt känns för tillfället. Omtumlande. Skört. Spännande. Skrämmande. Råddigt. Ovant. Avdramatiserat. Tacksam.

Dagen då Junia kom till världen så var det som att en sten släpptes från mitt bröst. Den där stenen som jag burit på i min ensamhet i flera månader. Som har känts så himla definitiv, kvävande, okänd och skrämmande.

Först av allt känner jag mig så fruktansvärt dramatisk. Nästan som att jag lurat er.
Det är ju själva downs som har varit elefanten i rummet, som har varit just så främmande och skrämmande för mig. Så när jag väl fick se min lilla flicka, och såg att downs var, är, en så himla liten del av det hela just nu, så kändes det som att jag hade lurat in er i en fälla av medlidande, onödig sorg och ponerande.

Så klart finns det en oro kvar inom mig. Men den är varken större eller värre än den oron som man dagligen bär för alla sina barn. Den var liksom inte något som jag inte kunde klara av, hittills iaf.

Nu är hon ju bara några dagar ung ännu, och mitt humör pendlar en hel del pga alla hormoner.

Jag har varit livrädd. Jag var livrädd när jag låg där ensam på bb och läkaren sa att vi plockar ut henne nu. Att ligga och stirra upp i taket när dom plockar ut ens barn, helt ovetandes i vilket tillstånd hon skulle vara. Oerhört skrämmande.

Men också en enormt häftig upplevelse och allra mest en enorm boost för självförtroendet.

Jag klarade det. Jag klarade av hela graviditeten, som har gjort så ont, prövat mig så hårt. Jag klarade av att möta många av mina stora rädslor helt själv, utan att drabbas av panik. Jag klarade av att höra att min dotter inte mådde så bra i magen. Jag klarade av att åka hem, ordna allt med stora barnen och kring julen. Jag klarade av flera timmar av smärtsamma värkar. Jag klarade av att ta den informationen om att hon, 20.12, en helt vanlig onsdagsförmiddag, skulle plockas ut via snitt. Snitt som jag varit så oerhört rädd för sen jag fick stora dottern. Inom loppet av en timme hade dom satt kateter, rullat in mig i operationssalen, gett mig epidural och börjat på. Smärtan som jag var så rädd för att inte klara av.
Jag klarade av att några timmar senare att kliva upp och duscha.

Jag hade faktiskt hjälp. Junia’s pappa kom trots allt, och var där stundvis. Men, han var inte den tryggheten jag behövde.
Jag var min egen stora trygghet.
Mitt tysta mantra var nog att inte få panik, du har klarat dig så här långt.

Och när jag skriver de orden så rinner tårarna. För jag är så otroligt stolt över mig själv, men på samma gång känner jag mig så oerhört trött. Som att förlossningen var slutet av en jobbig era, och när den väl var över, så bara släpper det. För stunden så orkar man inte längre hålla ihop.

Vi kom hem för två dagar sen, och allt har känts väldigt ovant. Ovan att ha en liten en som kräver min uppmärksamhet dygnets alla timmar. Ovan att hantera en så liten människa. Ovan att få vardagen att normalisera sig.
Amningshjärna eller bara ren och skär förvirring, ingen aning. Hemmet ser dock ut som ett bombnedslag, det ligger små klädesplagg och strumpor lite överallt. Disken hopar sig. Tvättberget är ett faktum. Det är med andra ord ett milt kaos för tillfället här hemma.

Men, kanske det får vara så, två dagar efter hemkomst. Kanske jag borde tillåta mig själv att läka, hinna ifatt och njuta av min lilla familj.

Ni får ursäkta de dåliga mobilbilderna. Modellerna är ju desto finare!

Junia är för övrigt en mycket snäll och nöjd bebis.
Pga att hon är prematur så sover hon väldigt mycket och ger mig på så vis ännu en viss rörelsefrihet. Hon säger inte så mycket om hon inte är hungrig eller behöver ny blöja.
Bara tanken på att hon ännu skulle rymmas i min mage är stundvis skrämmande, hon är så skör, på samma gång som hon är otroligt välmående för att ha kommit för tidigt och ha ett litet PDA (biljud) .
Hon äter bra och vi har fått amningen att fungera. De mysigaste stunderna är just när vi får amma. När jag ostört får se på henne. Smeka hennes kind. Dofta på hennes hår.
Fina stunder som jag fått ha med alla mina barn.

Igår firade vi jul. Den där julen som såg ut att gå i stöpet, pga en liten christmas-crasher.

Storasyskonen fick träffa henne för första gången och det gick ändå bra. Stora dottern har skött och skött ända sen hon kom, men storebror tror jag fick lite overload med både julafton OCH en ny lillasyster så han hade det lite kämpigt igår. Det blev bättre sen när han fick åka hem till pappas och bygga lego. Alla har inte lika lätt för förändring som stora dottern har, och jag kan relatera bra mycket mer till sonen när det kommer till just förändringar, så det gäller att ha tålamod och förståelse. Han har ju varit min lilla bebis i 5 år. Alltid varit den som fått sitta i famnen eller bli buren eller tyckt om att mysa. Allt det där kan vi ju så klart göra än, men tror att både jag och han kände av det faktum att han blev stor så fort han kom in till oss igår. Hans fötter som alltid varit så små och lena i mina ögon, var helt plötsligt stora och sträva. Han lilla kropp som jag så smidigt har haft i min famn, den var helt plötsligt stor och svårmanövrerad. Han mjuka små kinder var fortfarande mjuka och små, men i en helt annan benämning.

Igår när vi kom hem från mor och fars så kände jag ändå en sån enorm tacksamhet.

Tacksam över all hjälp vi har fått. Tacksam över den insikt, den styrka och den rikedom som det här året bar med sig.

Tacksam, över att jag är jag, och att jag klarade det.

Nu är vi fyra i vår familj. Och det känns komplett.

Nu kommer jag att pausa med bloggandet tills efter nyår, och då kommer ni även hitta mig på en ny portal.

Jag vill tacka er för all den respons, all kärlek som jag har fått under det gångna året, och jag hoppas ju så klart att ni vill följa med mig på nya portalen också!

Tack också för alla lyckoönskningar, gåvor, tankar, peppande ord, både här och på Instagram! Önskar att jag kunde svara er alla, men det har bokstavligen ramlat in kommentarer konstant i flera dagar så jag kan omöjligt hänga med.

Jag har under våren ett fint projekt på gång som jag hoppas ska kunna verkställas, för att visa precis hur tacksam jag är över allt!

Tack för allt! ❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Men inget av dessa dagar har känts ens lite ”downigt”.

Som ni kanske förstått så har lilla Junia kommit, med fart kan man nog påstå!

En perfekt liten liten liten flicka på 2335 g & 44 cm lång. Hon har mörkt hår och är en väldigt nöjd bebis!

Hon föddes med planerat snitt (så planerat det nu kan bli på ett dygn) pga tillväxthämning och blir idag 3 dagar ”gammal”.

Jag ska berätta mer om allt, om förlossningen, om min dotter och om kärleken, men, först behöver hon få träffa sina syskon och vi behöver lära känna varandra ❤️

Så med det önskar jag er en God Jul & ett Gott nytt år! ✨

Likes

Comments

Inget kanske. Nej. Ett faktum. Imorgon blir jag trebarnsmamma.

Nu så här i efterhand så känns det helt absurt att jag åkte hem från mödrapolikliniken efter det beskedet. Jag menar, HUR ska man klara av den här natten med den vetenskapen?

Jag har inte riktigt kunnat samla mig så pass mycket att jag har förstått att det, på ett eller annat sätt, ska födas ett barn imorgon.
Jag fick order att packa prematurkläder. Och min egen väska. Jag höll på att packa ner sängkläder där en tur, så det redan torde väl säga ganska mycket om hur all over the place jag har varit ikväll.

Inte hade jag heller ställt mig med någon prematurklädsel. Där vill jag ändå tacka sociala medier men framför allt godhjärtade människor! Jag har på så himla kort varsel fått hämta hem, och även fått levererat hem både kläder och blöjor. Det är jag oerhört tacksam för!

Ni undrar säkert hur det vände så här?
Det undrar nog jag också.

Jag hade tid för kontroll idag till mödrarådgivningen. Den sedvanliga vecka 37 kontrollen.
Jag hade med mutor också fått med mig sonen för vi skulle ha en tumisdag efteråt, med sushi, donuts och annat mysigt.

Först fick jag sätta mig i ctg. Vi pratade och allt var frid och fröjd. Sen började barnmorskan rynka på näsan. Det var lite för lugna hjärtljud i magen.

Efter en stunds väntan så blev vi inkallade till läkaren. Jag drar alltid en lättnadens suck när jag ser att det är överläkaren som har hand om oss. Hon har blivit en stor favorit, om man nu får säga så. Hon är så jordnära, så bra att prata med och sätter alltid korten på borden. Framför allt så är hon väldigt noga och sympatisk på alla sätt och vis, vilket verkligen har behövts under denna graviditet.

Att hon tar god tid på sig under ultraljuden har jag inte reflekterat så mycket över. Det hör till standard när det kommer till dessa solskensbarn att man kollar hjärtat speciellt extra noga.
Men, idag var det nog mera än så.

Lillasyster hade enbart gått upp 700 g på en månad, vilket tyder på att hon inte växer som hon ska där inne i magen. Hon räknas väga 1,8 kg i detta nu. Sen var det något problem med flödet i navelsträngen som inte var bra, och det kom alltså fram att hon har det bättre utanför. Det är dags att plocka ut henne.

Så, jag blev utschasad till barnmorskan, fick en till kortisonspruta i röven och med order om att infinna mig på bb imorgon kl 9.
De ska först pröva starta förlossningen med värkstimulerande, för att se hur fröken reagerar under värkarna. Blir flödet i navelsträngen dåligt under värkarna, så blir det snitt.

Det i sig har jag inte ens vågat reflektera över. Jag och snitt har ett brokigt förflutet om man säger så. Beror förmodligen på förlossningsdepressionen som jag fick med dottern, och det är klart jag förstår att om det behövs så behövs det. Det känns dock olustigt.

Eller ja. Hela situationen känns olustig. Bisarr.

Helt plötsligt kan jag inte skydda henne längre. Helt plötsligt är min mage, min livmoder, mer än fara än en trygg plats för henne. Helt plötsligt så rusar alla känslor inom mig helt okontrollerbart, med panik och rädsla i spetsen.

Tänk om hon dör? Tänk om jag, är tvungen att planera en begravning åt mitt barn? Tänk om de har missat något stort, något livshotande?

Hur kommer hon se ut? Hur kommer jag känna när de rusar ned med henne till barnavdelningen? Hur kommer jag att må, när jag ser henne full med slangar? Hur liten kommer hon inte att vara?

Så många tankar. Sån himla stor oro. Det känns som att hela hjärtat ska spränga av oro.

Det värsta är ju att livet inte stannar upp trots att jag ska föda barn.
Hela dagen, från det att jag fick beskedet, så har jag sprungit runt som en yr, huvudlös, full höna.

Det ska ordnas med stora barnen kring julen. Jag fick skicka sonens pappa för att inhandla mina julklappar. Hunden fick jag panikplacera till ett hundpensionat. Mor och far blev ansvariga för kaninerna. Ja ni vet sånt.

När jag kom hem, så satte jag ljusen i granen, och kröp in i min nya mysdräkt som jag fick av mamma och pappa till julklapp.
Snart ska jag gå i duschen och sen borde jag sova. Det inser vi väl dock alla att jag inte kommer göra, jag menar, vem sover om man vet att man nästa dag ska föda barn?

Vill passa på att tacka alla som har hjälpt till idag! Tack för hjälpen, tack för lyckoönskningarna och era tankar! Det värmer i hjärtat! Snart är hon här, mitt solskensbarn. Som jag ska älska henne. ❤️

Likes

Comments

Och nej, jag har inte fött ännu!

Men, jag har för mycket att stå i för att orka med allt, så därav ligger bloggen lite på is!

Återkommer!

Och om jag inte hinner före jul, så önskar jag er en God Jul!

Likes

Comments

And still counting!

Tröttheten är på en helt annan nivå och numera räcker det inte med en tupplur, utan helst så borde det vara tre stycken! Vilket ni kanske förstår att då lämnar det inte mycket tid över om dagarna för annat.

Lillasyster har varit väldigt väldigt aktiv de senaste dagarna, buffar på konstant. Att det är trångt har nog alla förstått, men hon vill gärna vara den som påminner en om det ändå.
Vilket i sin tur inte är jätte bekvämt för mig som mamma. Ibland är magen mer fyrkantig än rund när hon har bökat till det ordentligt.

Jag har dumpat av alla hennes kläder hos mor och fars, eftersom kära mor höll på att stressa ihjäl sig över det faktum att jag inte hade tvättat ett ända plagg ännu. Sen ska jag packa bb-väskan, när alla kläder är rena. Eller det är iaf tanken. Vad jag hinner med sist och slutligen är ju egentligen helt utom min kontroll.

Jag oroar mig mycket kring förlossningen. Hur det kommer kännas att traska igenom korridoren ensam där. Vart min blick kommer vandra när den största smärtan och sårbarheten slår till. På samma gång som jag är enormt peppad på att få föda. Min vision är att jag ska ligga i badet (om jag får med mitt läckage) och lyssna på musik. Andas lustgas och så lugnt och odramatiskt föda fram henne till denna värld.

Jag skrev i mitt förlossningsbrev att jag önskar få ett familjerum, men det kanske jag redan sa? Inte nog med att man förlorar all form som gravid, det är också som att hjärnan får ett konstant meltdown.
Vanligtvis brukar man inte få familjerum som omföderska, men jag vet redan i detta nu att sen när hon väl är född, så vill jag bara ha henne ensam hos mig. Få den där korta, värdefulla och lugna bubblan före man stiger ut genom dörrarna och tar sig an omvärlden. Det har varit en väldigt omtumlande tid, och jag anar nog att jag kommer känna av babybluesen ordentligt denna gång. Eller nån sorts blues. Betvivlar att det är jazz liksom.

Mitt förlossningsbrev var för övrigt väldigt kort och konsist. Jag skrev mestadels om dotterns diagnos, min önskan om att inte påminnas om faderns frånvaro, samt om möjlighet finns att jag vill jobba på i badet med lustgas, men att jag även känner min kropp så pass bra att jag vet att epidural behövs i något skede. Skrev också om att jag inte är en orolig människa på så vis, men vill ändå ha bra info om hennes mående både under och efter förlossningen.
Nått mer tänker jag inte beblanda mig i barnmorskornas arbete, utan jag får helt enkelt lita på det faktum att jag redan klarat av att föda två barn till världen, och att min kropp vet vad den ska göra.

Jag har kommit till de sista fruktansvärda veckorna när både kroppen och huvudet i samspel fullkomligt hatar ordet ”Gravid”. Kom på mig själv idag när jag skulle gratulera en bekant som kom ut med graviditeten att jag egentligen bara ville skriva ”Beklagar” eller ”Styrkekramar”, hellre än ett ”Grattis”. Det där grattiset kan jag gott ta emot och ge när det sen väl är över, men dear lord alltså vad det är tungt i dessa veckor.

Idag te.x har jag gått i affärer så länge barnen var i skola/dagis. Jultomtens rundaste nisse här hej!
Det var en pina redan det. Sen när barnen kom hem så åkte vi än en gång in till stan med mommo för att prova kläder inför julfesterna.

Och förut så har jag liksom inte varit så berörd av barnens stojj. Jag har inte stressat upp mig eller sett det som ett problem att ha dom med. Men, idag. Idag såg jag nog djävulen i mina barn. Hade god lust att dumpa dom i en container utanför Retro-loppiset och stampa på gasen. Jag var hangry. Barnen var hangry. Mommo var förkyld. Jag var trött. Barnen var ännu tröttare. Barnen sprang. Det fanns inte en cell i min kropp som skulle ha tillåtit någon högre hastighet än Max Hassel under sina sista dagar i livet. Sonen flängde på och rev i provhyttarnas gardin. Dottern fulgrät för att hon inte fick sin vilja igenom, så, by the time när vi kom till Citymarket för att handla ett par skor åt henne så statuerade jag tydligt ut åt dom att jag bränner upp deras julkalendrar och inhibierar julen om dom inte lyder. Det finns inte ett pedagogiskt hår kvar på den här kroppen, och jag hoppas ju så klart att jag någon gång ska hitta tillbaka till den där mamman med lite mer överseende, lite mildare ton och liiite mer pedagogik och ork i mitt tankesätt, men det är inte nu, i vecka 36.

Julklädseln blev dock inhandlad och allas humör jämnades ut efter en matpaus i det hela.
Så, där var den pärsen undanröjd.

För övrigt kunde jag konstatera att de hade extremt dåligt utbud på fina festkläder, och speciellt klänningar i år. Allt var fult. Och då gick vi ändå igenom varje butik i hela stan.

Nå hur som haver! Jag kan gott avsluta denna uppdatering om mina 36 veckor som gravid med att konstatera att det är en himla tur att jag har dokumenterat denna graviditet så noggrant som jag ändå har, för att jag sen när jag lägger mig under kniven och gör en renovering av underredet inte ska känna någon tvivel eller ånger.

I detta nu, så vill jag bara att förlossningen ska dra igång och att jag snart ska få samla alla mina barn i mina armar. Alla tre.


På bild ser ni kalaskulan, och jag passar på att ställa er en fråga; Kan man ha en sån morgonrock på sig på bb ist för deras fula och obekväma? Eller ser det ut som att Hugh Hefner hostar ett party på andra våningen?
Har nämligen fått en mindre besatthet av sammet eftersom det känns så himla skönt.

Likes

Comments

Lite så känns det som att livet går för tillfället.
Inte synkad på något plan alls!

Jag har haft en fin helg, även om alla mina dagar känns som en oändlig dimma av trötthet.

På lördagen åkte jag till grannstaden med min mamma för att hjälpa till med julhandeln, och sen mot kvällen var det tänkt att en av mina vänner skulle komma hit och dela en box med chili cheese tops från McDonalds med mig. I know, so fancy!
Livet har helt klart ändrats under de gångna åren. Förut festade man tills solen gick upp, och åkte via McDonalds efteråt. Nuförtiden åker man enbart till McDonalds, höhö.

Nå hur som helst så var jag fem före att avboka, jag var verkligen dö slut efter en hel dag i Kokkola med mamma.
Efter en tupplur så valde jag ändå att inte avboka. Hade inte pratat med en vuxen på typ 2 veckor pga flunssan så jag tyckte jag behövde plussa på det kontot.

Och vilken tur sen alltså att jag inte avbokade!
För in kom dom, en efter en, mina allra närmsta och finaste vänner, med ballonger, blöjtårta och godsaker!

Där stod jag, snoret rann, jag var lika sliten som jag såg ut och fram för allt rejält överraskad!

Jag hade inte förväntat mig en babyshower under den här graviditeten alls! I ärlighetens namn så väntade jag mer på första cidern efter förlossningen, ungefär så har jag känt att jag har behövt avsluta den här eran i mitt liv.

Men visst kändes det helt underbart att det finns de vänner som har stått kvar genom alla dessa år. Saker vi har upplevt tillsammans gör mig så tacksam, att jag liksom får ha dom i mitt liv. Att lilla Junia ska få ha världens bästa tanter i sitt liv! Det slår faders-förlusten med hästlängder vill jag nog påstå!

Hur som helst så åt vi gott, jag utsattes för sedvanliga lekar och vi hade over all en jätte fin kväll.

Och när dom hade åkt, så sov jag min första fulla natt på en hel vecka. Utan andnöd, sammandragningar eller snor över hela mig.

Det slog mig när vi satt där och skulle gissa när lilla damen ska göra sin entré att livet rusar på som en skenande häst i detta nu.

Hela december är fullbokad med julfester, julhandel, möten och sånt. Jag hade en ”föda-barn-lucka” där i mellandagarna, hur illa låter inte det liksom?
Även om jag känner att livet nödvändigt skulle behöva sakta i lite nu, enbart av den orsaken att jag är hiiiiimla trött för tillfället, så är det bara att konstatera att som ensamstående så får jag bara inse att paus är för de dödliga.

Denna vecka har vi fortfarande inövning av bussåkandet för dottern i fokus, samt två julfester att närvara på. På onsdagar rider fröken och fredag har jag rådgivning plus att jag ska få mina naglar fixade. Hela veckan ska sonen också köras till dagis för att han ska kunna hänga med i julfestprogrammet. På lördag ska det hämtas julgran och så ska den ju kläs också.

Veckan därpå är barnen hos sina pappors och kommer hem på julafton. Med andra ord så ska jag hinna inhandla alla sista julklapparna och maten och fixa med det före dom kommer. Plus att två dagar där går åt att få mina dreads insatta igen. Hohho liksom.

Man tror på något vis att 4 veckor är länge. Vi pratar max 4 veckor, och jag ränner runt som en vettvilling.

Ett tips är nog att inte skaffa barn i december-januari, hehe.

Men, på samma gång känns det helt okej att det är så här nu. Jag hinner liksom inte oroa mig lika mycket över vår situation, och det ger mig på sätt och vis ett visst lugn att jag inte sitter med den där enorma ångesten över något jag ändå inte kan kontrollera.

Nu, ska jag sova! Imorgon drar vi igång veckan kl 6, sharp. Sonen kommer mörda mig.

Hoppas ni haft en fin vecka och fram för allt att ni får en fin vecka!

Likes

Comments

Jag har funderat mycket kring om jag ska skriva någon årsresumé i år, om jag liksom är kapabel att minnas så mycket. Men, så tänkte jag att jag tar hjälp av min Instagram och bjuder på suddiga bilder och lite kring just den månaden de är tagna i. För egentligen, så borde det här årets årsresumé vara en av de viktigaste. Året när jag överlevde.

Kommet dela upp resumén i flera delar för att den inte ska bli så lång.

Januari 


Jag mådde inte bra. In fact, så rörde jag mig i riktigt dåligt gäng och jag tog varje tillfälle i akt att vara ute och dricka i ett försök att bedöva något inom mig.

Dottern var bara hos mig varannan helg och det hela gjorde att jag helt enkelt inte kände att jag hade någon mening i livet, allt stod på paus.

Bodde i mitt lilla röda hus och försökte hitta ett sätt att leva.

Februari


Bjöd på vackra snövita dagar och vackra kvällar på bästa vännens balkong.

En av de sista bilderna jag tog från den balkongen faktiskt.

Den balkongen, den vännen, i nästan ett år behövde jag dom. Med en cigarett i handen, ältandes. Men efter den här bilden, den kvällen, så fanns det inte längre mycket att älta. Vi hade klarat oss igenom ännu en prövande tid.

Mars

Jag gjorde dreads för första gången. Och cyklade en hel massa.

Månaden då jag levde i en bubbelpool, gömde mig på en balkong, farligt nära mina f.d svärföräldrar.

Livet var en fest.

April

Stallet, plättkalas och en dotter som hade varit borta i tre veckor. När hon kom hem var hon brunare än en pepparkaka och alla andra såg ut som vandrande lik bredvid henne.

Vi hade mycket mor och dotter tid där också, café turer och annat mys.

Tog med barnen på KAJ, det var en succé. Eller tja, för en iaf. Dottern stod konserten igenom längst fram och beundrade dom. Sonen dansade tappert några verser och sen sov han sig igenom resten av konserten.

Vera kom till oss.

Maj


Började som vilken annan månad egentligen. Våren var ett faktum och dagarna blev ljusare och skönare att ta sig an. Jag och sonen gick många skogsturer med Vera, och jag gjorde även ett tappert försök att lära dottern att åka rullskridskor. Det gick så där. Jag bar hem sonens cykel och dotterns rullskridskor medans dom hasade sig hem. Aldrig mer.

Vi ordnade möhippa åt en av mina bästa vänner. Vi skrattade så att vi grät. Det var en mycket lyckad kväll.

Dagen före, 9.5 2017, plussade jag. Livet hade redan där och då vänt och jag var i chock. Lyckligt ovetandes över just hur prövande det skulle bli.

Några dagar senare satt jag på klipporna vid havet och pratade med pappan. Ingen visste hur dåligt det skulle bli, den dagen när vi kramade om varandra och sa att det kommer bli bra.

Fortsättning följer!

Likes

Comments

Jag nämnde ju tidigare om att jag har jobbat en hel del kring mina sociala medier de senaste veckorna. Och det har burit frukt, som tur är!

I Januari kommer mitt företag att registreras med FO nummer och allt. Detta pga att jag har ambitioner om att kunna försörja mig åtminstone till viss del på mina sociala medier. Med det sagt så krävs det ju ett ansvarstagande också. Och jag vill gärna göra rätt för mig redan från början så att jag sen inte behöver bita i ett övermäktigt surt äpple.

Med samarbetspartners så tillkommer också skatteskyldigheter och även om jag inte har så många samarbetspartners för tillfället eller får någon vidare provision, så hoppas jag ändå att det ska löna sig att stå på rätt sida för framtida möjligheter.

Sen har jag också helt underbara nyheter gällande bloggen! Inom kort kommer jag att husera på Sevendays bloggportal som drivs av HSS Media!
Känns väldigt roligt att få blogga på en inhemsk portal där man också kan få en kontakt med andra bloggare i närregionerna, men även ha ett bra nätverk att ta stöd av om det uppstår situationer som man inte varit förberedd på.

Har gillat att blogga på Nouw, pga deras simplicitet. Stilrent och enkelt liksom. Men, för mig som ändå har ambitioner om att ta bloggen längre så är inte en svensk bloggportal det rätta för mig, så mycket egenhändigt jobb att göra och på så vis också väldigt lite backup.

Nu säger jag inte att det rent ekonomiskt behöver utgöra nån större skillnad, MEN, jag är ändå på en finlandssvensk portal och det är alltid en tröst!

Nu behöver jag dock lite tips!

Jag har ju insett att min Iphone inte tar de bästa bilderna på denna jord, in fact, när det är så mörkt som det är nu så är det hårt om kamerans upplösning alls är bättre än min fars CAT telefon som varken har färg eller ljudringsignaler.
Så, jag har sneglat på två stycken kompaktare systemkameror, vilken av dom tror ni på?

Jag insåg med mitt Instagram flöde att jag förmodligen inte orkar gå tillbaka 4000 + bilder och radera dom, plus att en del av mig inte vill vara den där opersonliga influencern som enbart fotar samma köksbord trettio gånger om. Jag vill liksom kunna ha en dialog med er, ta med er i livet på ett personligare plan. Om man sen då tycker att ett flöde är stökigt så där för 3000 bilder senare så kan man ju undra om man har för lite att göra om man har tid att skrolla igenom det.

Men, så klart, fina bilder lockar alltid mera så därför vill jag gärna investera i en bättre kamera!

Tipsa mig gärna om ni vet om några andra kameror! Kravet är bra pris (runt 300€), wifi, bildstabilisering och vändbar skärm!

Bilder lånade från Gigantti !

Likes

Comments

Ni vet det där talesättet, eller om de månne var ett förslag eller riktlinje som småbarnsföräldrar får; Sov när babyn sover?

Nå. Jag råkar ju ha haft den otroliga förmånen att ha barn som började sova hela nätter där vid 4-6 månaders strecket, och sen har det liksom bara fortsatt genom åren, en bra natt efter den andra. Jag har liksom ALDRIG kunnat klaga på att barnen har gett mig sömnlösa nätter.

Nu när barnen är stora så samsover vi alla dagar under mammaveckan. Vi samsover om nätterna, och vi tar gemensamma tupplurer vid behov om dagarna. Varför jag har valt att samsova med mina barn så här länge är väl av den enkla orsaken att jag valt mina strider.
Något man liksom får lära sig som flerbarnsförälder.

Det där första barnet försöker man väl allt som oftast vara mer principfast med, i tron att man kommer förstöra ungen om denne inte får morgongröten prick kl 8 eller deras sovrutiner följs slaviskt. Relativt vanligt scenario skulle jag vilja påstå. Se liksom på min familj. Jag var först ut, med andra ord hade jag strikta hemkomsttider och en hel massa regler, som jag för övrigt sällan följde. Min lillebror, som är tredje i ledet, tja, honom glömmer dom att mata, eller märker på morgonen där på att han inte kommit hem ännu.

Nåja, sidetrack där lite. Att välja sina strider ja.

Jag känner väl mest så här att eftersom jag inte lever med någon äldre än 7 år, och mina barn mår och sover bäst när de tar upp all min plats i sängen, och jag, efter 7 år har fallit för förtrycket och lärt mig sova på de sketna 10 centimetrarna som erbjuds, så ser jag kanske inte riktigt någon orsak till varför jag borde kasta ut dom.

Until now, dvs. Jag får konstatera att 3 barn, varav en kommer vara pikuliten och varav den mellersta älskar att slänga benen på sin mor och böka ganska så hejvilt så känns det som ett scenario jag vill undvika. Jag blir nästan kallsvettig av tanken liksom. Att offra mina 10 cm känns så.. drastiskt.
På samma gång som jag blir ledsen av att behöva jaga bort mina större barn likt älgkon i ”Plupp & älgen”. Det är liksom få saker som jag njuter av så mycket som att kunna hålla om bägge barnen om kvällarna tills de somnar. Höra andetagen bli lugna och djupa. Känna sonens armar runtomkring en och det där sedvanliga, ack så värdefulla ”Finaste mamma, jag älskar dig så” eller dotterns ”Jag älskar dig i evighetens evighet”. Det är liksom en trygghet jag vet att jag kan ge dom. Hur bryter man liksom det mönstret?

Jag kan allt som oftast känna en klump i magen över att det ska komma en till hit till oss. Inte för att hon inte skulle vara välkommen, utan mer pga det faktum att jag har fått 7 & 5 år enbart med mina två större barn. Det är ganska många år som vi har kunnat leva som vi behagar, om man säger så. Vi har inte behövt leva slaviskt efter någons sovschema eller anpassat oss efter någons humör.
Jag har enkelt kunnat säga ”Gå på toaletten” eller ”Hämta en joghurt ur kylskåpet om du är hungrig”. Mina barn är så stora redan nu att de fungerar med mutor liksom.
Vår vardag är så fin som den är liksom, skola, dagis, utflykter, spontana simhallsbesök, förmågan att föra en konversation men fram för allt det faktum att jag, trots mitt höggravida tillstånd kan säga att jag sover för mycket även när barnen är hemma, ja, det är liksom sånt som ibland slänger en av kärran.

Det slog mig här om dagen när jag satt och bläddrade igenom gamla bilder. Hur mycket vi har upplevt som ett tremannaband.

Jag tror på inga vis att lillasyster inte skulle hitta sin plats. Hon har trots allt förmånen att komma till en familj med två väldigt omtänksamma och förstående storasyskon, men, det är klart man undrar hur verkligheten kommer bli. Det är ju inte riktigt som med en hund att man kan föra tillbaka den till uppfödaren om det skulle visa sig vara omöjligt att få det att fungera. Dock är det få gånger jag har känt så gällande mina barn så jag är väl inte speciellt orolig för just det.

Det är nog mer det faktum att ingen vet till vilken grad vårt liv kommer ställas om. Vi vet att vi står inför downs, lite som i vilda västern står vi där, vi och downs. Och bara väntar, fingrar på puffran. Ingen vet vem som skjuter först, vem som träffar eller hur illa det träffar. Vi vet bara att det träffar oss.

Kommer jag komma levande ur det här? En fråga jag allt som oftast ställer mig.

Om 5 år, var står vi då?
Har downs fullkomligt ätit upp vårat liv, eller är det bara en kompanjon på resan? Lever vi med sidodiagnoser, autism, stödtecken, och allt det där, eller har vi en helt vanlig, sprallig 5 åring med downs med oss? Är liksom den värsta diagnosen downs eller prinsessklännings-syndromet, eller är det downs, hjärtproblem, autism, och what not?

Om 5 år.. Då är dottern snart 13 år och sonen 11. Och jag är 30.

Tänk att livet liksom bara rullar. Dag efter dag, år efter år. Så hänsynslöst ändå.
Och vi bara följer med.

Dessa är några av mina tusen tankar som rör sig i huvudet ungefär 4 timmar före sonen vaknar till liv. Vi är visserligen sjuka, jag skulle rent av vilja påstå att jag är döende, men igår när sonen sov från kl 21:30 till 12 på dagen därpå? Tja, då var jag uttråkad, OCH utvilad.
En lyx som jag väldigt väldigt snart får ge upp.

Likes

Comments

Imorgon firar vi Finland’s självständighetsdag. Festligheterna har redan påbörjat med pomppa och ståt och överallt ser man vackra bilder och hyllningar till vårt land.

Många gånger försöker jag tänka så simpelt och fram för allt så tacksamt som möjligt när det kommer till allt här i livet.
Det kan röra allt från hetsiga debatter, kontroversiella trender, dietet och alla världens pekpinnar och måsten man borde anamma.

Så gör jag också många gånger när det kommer till vårt land.

För många så är Finland bara en liten del av världen, vissa har aldrig och kommer förmodligen aldrig besöka detta land.

Vi finnar beskrivs som hårdhudade, bastubadande, korvätande vodkakonsumenter, och landet beskrivs som ”Tusen sjöarnas land” eller bara ”Kallt”.

För mig är Finland mycket mer. Och i mitt simpla, tacksamma tänk, så ser Finland ut så här;

- Finland är det land som har näst intill gratis sjukvård. Ovanligt om man ser sig omkring i världen.

- Finland har enormt bra skolor och pedagogik som cirkulerar i dessa skolor. I vissa länder går barn inte ens i skola.

- Finland är ett av de land som i EU tar bäst hand om sina djur. Vi har en enormt strikt djurskyddslag te.x, men också enormt mycket mer empati för våra fyrfotade vänner än vad de har i te.x asiatiska länder.

-
Vi som väljer att föröka oss i detta land, har rätt till en låda full av nyttoprylar, allt för att alla barn ska få den bästa möjliga starten. Vi har också andra goda förmåner när det kommer just till småbarnsåren. Te.x betald moderskapsledighet, dagvård enligt inkomst, stödgrupper, info i överflöd.


Men fram för allt så har Finland ett enormt bra socialt skydd och stödsystem. Utan många instanser som vi tar förgivet (FPA, sociala myndigheter etc etc) så skulle jag inte kunna ha mina barn hos mig. Jag skulle, som min biologiska mor, vara tvungen att adoptera bort mina barn.

Många säger att man inte blir rik i detta land, och det kan jag väl hålla med om till en viss del. Men, än i denna dag så har knarkaren i staden ett hem, trots att hans bidrag till samhället inte gynnat någon på många år.
Än i denna dag så är adoptionsprocessen årtal lång, för att landet satsar på hållbarhet, siktar långsiktigt, ist för att förkorta processen och på så vis spara pengar.
Än i denna dag är det olagligt att vräka en barnfamilj. I dessa fall kommer sociala väsendet in som stöttepelare.

Vi blir kanske inte rika, men, vi kan, stundvis ändå förflytta tankarna åt annat håll än enbart det ekonomiska. Och det är pga vårt otroliga socialskydd.

Jag är enormt tacksam över att jag fick möjligheten att växa upp i ett land, där människorna styrs av empati och medmänsklighet. Där jämställdhet mer eller mindre är en självklarhet och där de allra kallaste dagarna, med hjälp av solen kan ge dig den mest spektakulära synen.


Vi har många att tacka. Alla veteraner, som idag enbart är ett fåtal kvar. Alla som jobbat för att bevara vårt land.
Det var storartade människor som en gång skapade vårt land.



P.s
Jag kunde tro att it goes without saying att Finland även har saker som jag inte stöder eller tycker om, men, så länge människan står vid rodret så kommer det aldrig att finnas en perfekt värld för dig och mig. Vi kan bara välja hur vi ser på världen.

Likes

Comments